Logga in
| 2 sidor teori |
| 6 Uppgifter - Nivå 1 - 3 |
| Varje lektion är menad motsvara 1-2 lektioner i klassrummet. |
Derivera funktion
D(gf)=g2D(f)⋅g−f⋅D(g)
Derivera term för term
D(x)=1, D(a)=0
D(xn)=nxn−1
Multiplicera parenteser
Ta bort parentes & byt tecken
Förenkla termer
x≈−0.4
Slå in på räknare
Avrunda till 1 decimal(er)
x≈2.4
Slå in på räknare
Avrunda till 1 decimal(er)
För att avgöra vilken karaktär de stationära punkterna har kan man undersöka andraderivatans tecken i punkterna. Då måste man först bestämma funktionens andraderivata genom att derivera ytterligare en gång.
Derivera funktion
D(gf)=g2D(f)⋅g−f⋅D(g)
Derivera term för term
D(ax)=a, D(a)=0
D(xn)=nxn−1
D(un)=nun−1⋅D(u)
Derivera term för term
D(x)=1, D(a)=0
(ab)c=ab⋅c
Förkorta med (x−1)
Multiplicera faktorer
Bryt ut 2
a⋅a=a2
När man nu har andraderivatan sätter man in de stationära punkternas x−värden och beräknar. I det här fallet är det endast tecknet som är intressant. Därav får inte avrundade x−värden stoppas in i uttrycket eftersom felmarginalen skulle kunna leda till fel klassificering.
x=1−2
Slå in på räknare
Andraderivatan då x=1−2 är negativ, så det finns en maximipunkt där.
x=1−2
Slå in på räknare
När x=1+2 är andraderivatan istället positiv, så där finns en minimipunkt. Man kan nu markera de ungefärliga stationära punkterna (−0.4,0.2) och (2.4,5.8) som en maximi- respektive minimipunkt i ett koordinatsystem.
Nu fortsätter man med att söka efter vertikala asymptoter. I det här fallet är f(x) en rationell funktion — då är det lämpligt att leta där den är odefinierad, dvs. då x=1. När x går mot 1 går hela kvoten mot oändligheten, så funktionen har den vertikala asymptoten x=1. Detta kan man bekräfta numeriskt genom att sätta in x−värden närmare och närmare 1 i funktionsuttrycket.
x | 1.1 | 1.01 | 1.001 | 1.0001 | →1+ |
---|---|---|---|---|---|
x−1x2+x | 23.1 | 203.01 | 2003.001 | 20003.0001 | →∞ |
Nu kan denna asymptot markeras i koordinatsystemet.
Sätt in uttryck
ba/c=b⋅ca
Förkorta med x
Förkorta med x
Dela upp bråk
Förenkla kvot
Sätt in uttryck
a⋅1=a
a=(x−1)(x−1)⋅a
Subtrahera bråk
Multiplicera in x
Ta bort parentes & byt tecken
Förenkla termer
Förkorta med x
Dela upp bråk
Förenkla kvot
x→∞
Subtrahera term
Beräkna kvot
För att få en ännu bättre idé om grafens utseende kan man bestämma några ytterligare punkter på grafen. I det här fallet är det inte helt uppenbart hur snabbt grafen närmar sig asymptoterna så det kan vara intressant att undersöka några x−värden omkring extrempunkterna.
x | x−1x2+x | f(x) |
---|---|---|
−2 | −2−1(−2)2+(−2) | ∼−0.67 |
0.5 | 0.5−10.52+0.5 | −1.5 |
1.5 | 1.5−11.52+1.5 | 7.5 |
4 | 4−142+4 | ∼6.67 |
När dessa punkter placeras ut blir det ännu tydligare hur grafen ser ut.
Nu finns det tillräckligt med information för att skissa grafen. När avståndet till origo ökar ska grafen närma sig asymptoterna. Grafen till f(x)=x−1x2+x ser alltså ut på följande vis.
Vi ska skissa grafen till funktionen f(x) = x^2/x-4, och då är det lämpligt att använda derivata och asymptoter.
Vi börjar med att bestämma funktionens stationära punkter. För att hitta dem måste vi först derivera funktionen. Det gör vi med kvotregeln.
De stationära punkterna finns där derivatan är lika med 0. För att bestämma dessa ställer vi upp ekvationen f'(x) = 0 och löser den.
Eftersom det står (x-4)^2 i nämnaren kan inte x=4 vara en lösning eftersom det skulle leda till nolldivision. Nu fick vi inte det så vi kan gå vidare. Det finns alltså stationära punkter när x = 0 och x = 8. Vi sätter in dessa värden i f(x) för att beräkna motsvarande y-värden för punkterna. Vi börjar med x = 0.
Origo är tydligen en av punkterna. Vi fortsätter med den andra genom att sätta in x = 8.
De två stationära punkterna är alltså (0,0) och (8,16), och vi börjar vår skiss med att markera dessa i ett koordinatsystem.
För att avgöra om det är frågan om maximi-, minimi eller terrasspunkter undersöker vi andraderivatan i punkterna. Då måste vi först derivera f'(x) en gång till.
Vi sätter sedan in x = 0 för att bestämma andraderivatan i punkten (0,0).
Andraderivatan är negativ, vilket innebär att (0,0) är ett maximum. Vi sätter sedan in x = 8 och bestämmer punktens karaktär i (8,16).
Eftersom andraderivatan är positiv är punkten (8,16) ett minimum. Vi markerar punkternas karaktär i vår figur.
Nästa steg är att undersöka om grafen till funktionen har några vertikala asymptoter. Om vi tittar på funktionsuttrycket f(x) = x^2x-4 ser vi att det är odefinierat när x = 4 eftersom nämnaren i bråket då bli 0. Vi bekräftar att detta faktiskt leder till en asymptot genom att beräkna funktionsvärdet för x-värden närmare och närmare 4.
x | 3.9 | 3.99 | 3.999 | 3.9999 | → 4^- |
---|---|---|---|---|---|
x^2/x-4 | -152.1 | -1592.01 | -15 992.001 | -159 992.0001 | → -∞ |
När vi närmar oss x = 4 från vänster går alltså funktionsvärdet mot -∞. Skulle vi göra samma sak från andra hållet skulle den gå mot ∞. Vi har alltså en vertikal asymptot i x = 4. Vi markerar den.
Det kan även finnas sneda asymptoter som grafen går mot när x går mot ∞ eller -∞. För att hitta dessa undersöker vi om gränsvärdet k = lim _(x→∞) f(x)/x existerar. Om det gör det kommer vi att få k-värdet för den sneda asymptoten. Vi ställer upp och beräknar gränsvärdet.
Det finns tydligen en sned asymptot när x→∞, och man kan se att det blir samma k-värde om man låter x→-∞. För att beräkna asymptotens m-värde använder man gränsvärdet m = lim _(x→∞) (f(x) - kx ). Vi ställer upp och beräknar detta.
Sätter vi in vårt k- och m-värde i räta linjens ekvation får vi får den sneda asymptoten y = x + 4. Vi markerar även den i vårt koordinatsystem
I princip har vi nu allt som behövs för att göra en grov skiss av grafen, men det kan vara bekvämt med några extra punkter som ger en bättre känsla av dess form. Vi sätter in några x-värden i f(x) och beräknar motsvarande y-värden.
x | x^2/x - 4 | f(x) |
---|---|---|
-4 | ( -4)^2/-4 - 4 | -2 |
2 | 2^2/2 - 4 | -2 |
6 | 6^2/6 - 4 | 18 |
12 | 12^2/12 - 4 | 18 |
Sätter vi ut dessa punkter blir det tydligare hur grafen kommer att se ut.
Nu är vi till slut redo att rita grafen. Då kopplar vi samman punkterna och låter grafen gå mot asymptoterna. Vi får då något liknande följande graf.
Vi undersöker ett påstående i taget.
För att grafen ska närma sig en vertikal asymptot när x går mot -5 måste funktionen gå mot ∞ eller -∞ när den närmar sig x=-5. Men eftersom funktionen är definierad för detta x finns det inget som hindrar oss från att sätta in x=-5 i funktionen och beräkna själva funktionsvärdet.
Vi ser att funktionen alltså inte går mot ∞ eller -∞ när x går mot -5, utan antar värdet 110 för detta x. Påstående A är alltså falskt.
Nu ska vi avgöra om funktionen är odefinierad för x=0. En vanlig orsak till att funktioner blir odefinierade är nolldivision, vilket är precis vad man får om man sätter in x=0 i f(x) eftersom faktorn (x^2+4x) blir 0 då. f(0)=0/(0-5)(0^2+4*0)=0/-5*0=0/0 Det stämmer alltså att f(x) är odefinierad för x=0, så påstående B är sant.
Många funktioner är odefinierade där de har vertikala asymptoter, och eftersom vi vet att funktionen är odefinierad i x=0 kan man lätt tro att den har en vertikal asymptot där. Vi måste dock undersöka detta genom att bestämma vad funktionen går mot när x går mot 0, dvs. genom att beräkna gränsvärdet lim _(x → 0) x/(x-5)(x^2+4x). Sätter vi in x=0 direkt i detta funktionsuttryck får vi nolldivision, så vi måste skriva om uttrycket först. Vi kan t.ex. bryta ut x ur (x^2+4x) och förkorta bort det.
Nu beräknar vi gränsvärdet då x går mot 0 för detta uttryck istället.
Funktionen går mot - 120 när x går mot 0, vilket innebär att funktionen alltså inte har den vertikala asymptoten x=0. För att det skulle vara fallet hade funktionen behövt gå mot ∞ eller -∞ när x närmar sig 0. Påstående C är alltså falskt.
Uttrycket f(x)→∞dåx→5^+ säger att funktionsvärdet går mot ∞ när x går mot 5 från höger, dvs. när man närmar sig x=5 från större värden än 5. Vi kan undersöka om detta stämmer genom att sätta in värden som är större än 5, men kommer närmare och närmare 5, i funktionen.
x | 5.1 | 5.01 | 5.001 | 5.0001 | → 5^+ |
---|---|---|---|---|---|
x/(x-5)(x^2+4x) | ~1 | ~11 | ~111 | ~1111 | → ∞ |
Det verkar som att funktionen går mot ∞ när x går mot 5 från höger så påstående D är sant.
Gränsvärdet lim _(x → ∞) f(x)/x=1 säger att funktionen har en sned asymptot med k-värdet 1. För att avgöra om det stämmer beräknar vi helt enkelt gränsvärdet lim _(x → ∞) f(x)x.
Eftersom gränsvärdet existerar har funktionen en sned asymptot, men den har inte k-värdet 1, utan 0. Påstående E är alltså falskt.