Logga in
| 9 sidor teori |
| 22 Uppgifter - Nivå 1 - 3 |
| Varje lektion är menad motsvara 1-2 lektioner i klassrummet. |
I den här lektionen går vi igenom följande begrepp:
Polynom är algebraiska uttryck som är summor av en viss sorts variabel- och konstanttermer. Ett exempel på ett polynom är 4x^5 + x^3 - 9x - 84. Detta polynom är skrivet på allmän form, alltså som en summa på så förenklad form som möjligt. För att ett algebraiskt uttryck ska vara ett polynom måste
En annan viktig egenskap är att uttrycket är definierat för alla reella x. Den största exponenten på en variabel anger polynomets grad, så exemplet ovan är ett femtegradspolynom eftersom den största exponenten är 5.
Alternativ | Polynom? | Grad |
---|---|---|
A | * | - |
B | * | - |
C | * | - |
D | * | - |
E | ✓ | 8 |
F | ✓ | 1 |
För att ett algebraiskt uttryck ska vara ett polynom måste alla exponenter på variablerna vara positiva heltal, alla koefficienter vara reella och uttrycket måste vara definierat för alla x.
För att ett algebraiskt uttryck ska vara ett polynom måste alla exponenter på variablerna vara positiva heltal, alla koefficienter vara reella och uttrycket måste vara definierat för alla x.
A-C är inte polynom, eftersom de har variabler vars exponenter inte är positiva heltal. A har termen x^(4,5) och B har termen sqrt(x) som enligt potenslagarna kan skrivas om till en potens med exponenten .1 /2.: x^5+2x^2-sqrt(x) = x^5+2x^2-x^(1/2). Enligt potenslagarna kan den första termen i uttryck C skrivas om som 1/x^3 = x^(-3) och har alltså den negativa exponenten -3.
D är inte heller ett polynom. Det går visserligen att förenkla till 2x^3, vilket är ett polynom, men då har man inte tagit hänsyn till att x ≠ 0. Om x=0 får man nämligen nolldivision vilket innebär att uttrycket blir odefinierat. Uttrycket är då inte definierat för alla x och är därför inte ett polynom.
E-F är båda polynom eftersom alla variabler har positiva heltalsexponenter. Nämnaren i E är bara en konstant, vilket gör att det är definierat för alla x. Om man vill kan man skriva om E på allmän form: x^8+5x+1/2 = 0,5x^8+2,5x+0,5. F är ett polynom eftersom variabeln har en heltalsexponent: tänk på att x=x^1. Gradtalet bestäms av variabeltermen med högst exponent, vilket är x^8 i E och x^1 i F. Termen 3^(10) är en konstant och påverkar därför inte gradtalet. Det ger oss följande.
Alternativ | Polynom? | Grad |
---|---|---|
A | * | - |
B | * | - |
C | * | - |
D | * | - |
E | ✓ | 8 |
F | ✓ | 1 |
Om man adderar eller subtraherar polynom kan inga nya termer av högre grad skapas eftersom termer av samma grad slås ihop. Däremot är det möjligt att termer tar ut varandra så att graden sänks, t.ex. om polynomen p(x) &= 2x^2 + x + 3 q(x) &= -2x^2 + 4x - 10, som båda är av grad 2, summeras.
Sätt in uttryck
Omarrangera termer
Förenkla termerna
Sätt in uttryck
Multiplicera parenteser
Multiplicera faktorer
a^b*a^c=a^(b+c)
Addera termerna
Omarrangera termer
Om två eller flera polynom multipliceras med varandra kan man använda parentesmultiplikation för att skriva om det till allmän form. Om man exempelvis multiplicerar polynomen x^3+4 och 2x^2-1 får man (x^3+4)(2x^2-1)=2x^5-x^3+8x^2-4. Graden på resultatet bestäms av räknelagarna för polynom. Att faktorisera polynom till faktorform är lite mer omständligt. För detta finns flera olika metoder.
Ett sätt att faktorisera är att identifiera en faktor som finns gemensam i alla termer och bryta ut denna, t.ex. termen 2x i följande uttryck 2x^3+6x^2-4x=2x(x^2+3x-2). Detta kan bl.a. användas i samband med nollproduktmetoden.
Genom att använda konjugatregeln baklänges går det ibland att skriva om ett andragradspolynom som en produkt av två förstagradspolynom.
a^2-b^2=(a+b)(a-b)
På motsvarande sätt kan man använda första och andra kvadreringsregeln baklänges för att faktorisera vissa andragradspolynom.
a^2+2ab+b^2=(a+b)^2
a^2-2ab+b^2=(a-b)^2
Polynom måste inte vara skrivna på allmän form, dvs. som en summa, utan kan också skrivas på faktorform. Då representeras polynomet av en multiplikation av två eller flera polynom av lägre grad. Exempelvis kan ett andragradspolynom skrivas på faktorform genom multiplikation av två förstagradspolynom, x^2 + x - 6_(allmän form) = (x + 3)(x - 2)_(faktorform), eftersom man får tillbaka den allmänna formen om man multiplicerar ihop parenteserna. Om vi känner till nollställena kan vi använda dem för att faktorisera polynomet — en rot (eller ett nollställe) till ett polynom p(x) är ett tal a sådant att p(a) = 0. För att hitta nollställena till andragradspolynomet p(x) = x^2 - 2x - 8, löser vi ekvationen x^2 - 2x - 8 = 0. x^2 - 2x - 8 = 0 ⇒ x_1 = -2 x_2 = 4 Det innebär att vi kan skriva om polynomet som:
p(x) &= x^2 - 2x - 8 &= (x - ( -2))(x - 4) &= (x + 2)(x - 4).Factor each of the following polynomials.
Använd pq-formeln: p = -3, q= -10
a-(- b)=a+b
(a/b)^c=a^c/b^c
Skriv 10 som 40/4
Addera bråk
sqrt(a/b)=sqrt(a)/sqrt(b)
Beräkna rot
Skriv minustecken framför bråk
- (- a)=a
Lägg ihop bråk
Ange lösningar
(I), (II): Addera och subtrahera termerna
(I), (II): Beräkna kvot
Ange lösningar
(I), (II): Addera och subtrahera termerna
Faktorn x finns i alla termer. Tillämpa sedan kvadreringsregeln.
Dela upp i faktorer
Skriv som potens
Faktorisera med första kvadreringsregeln
På faktorform kan alltså polynomet skrivas som x(x+1)^2.
Factor each polynomial.
Skriv 9 som 3^2
Faktorisera med konjugatregeln
Faktorisera med andra kvadreringsregeln
Polynomet p(x) har grad 4. Vilken grad får det nya polynomet om p(x)
Här ska vi alltså multiplicera polynomen p(x) av grad 4 och q(x) av grad 6. Enligt räknelagarna för polynom kommer gradtalet vara summan av gradtalen för de två ingående polynomen: 4+6=10. Nya polynomets grad kommer alltså vara 10.
Den enda förändringen från föregående deluppgift är att q(x) har grad 3 istället. Vi adderar gradtalen 4 och 3, så det nya polynomet kommer ha gradtalet 7.
Vi ska addera två polynom av grad 4 respektive 6. När man adderar polynom kommer graden att bli samma som för polynomet med högst grad, eller mindre. För att det ska kunna minska måste dock polynomen ha samma grad, t.ex. x^3+x^2 och - x^3:
x^3+x^2 + (- x^3)=x^2.
Men om graden inte är samma finns det inga termer av samma sort som kan ta ut
den högsta exponenten. Det nya polynomet kommer därför i vårt fall ha samma grad som det med högst grad, dvs 6.
Här har vi subtraktion, men samma regler gäller som i föregående deluppgift. Eftersom gradtalen hos polynomen är olika även nu, 4 respektive 3, kommer gradtalet på nya polynomet bestämmas av polynomet med högst grad. Det nya polynomet får alltså grad 4.
Faktorisera polynomet så långt som möjligt.
Vi kan inte bryta ut en gemensam faktor. Vi ser dock att 64 kan skrivas som 8^2. Om vi även skriver om x^4 som en potens med exponenten 2 så kan vi därefter faktorisera med konjugatregeln.
Nu har vi ett uttryck på formen a^2-b^2, där a=x^2 och b=8, och kan använda konjugatregeln för att faktorisera.
Koefficienterna 2 och 20 samt konstanten 50 är alla jämna tal vilket betyder att vi kan bryta ut 2 ur dem. Vi börjar med att göra detta.
Sedan ser vi att uttrycket innanför parentesen kan faktoriseras med första kvadreringsregeln.
I samtliga termer kan man bryta ut x^2 så vi börjar med att göra detta.
Uttrycket innanför parentesen kan faktoriseras med andra kvadreringsregeln.
Formeln för triangels area är A= bh2, där b är basen och h är höjden. I vår triangel är arean x^2+6x/2, vilket ger likheten bh/2=x^2+6x/2. Genom att skriva om täljarna på samma form genom faktorisering kan vi identifiera uttrycket för basen och jämföra. Vi vet att x är triangelns höjd, så vi bryter ut den åt höger.
Nu ser vi att basen är b=x+6. Eftersom höjden är x så är basen 6 cm längre än höjden.
Vi börjar med att bryta ut största möjliga konstant ur termerna. Faktoriseras koefficienterna får man 63 &= 7* 9 28 &= 7* 4. Båda koefficienterna innehåller faktorn 7 så vi kan alltså bryta ut denna.
Nu har vi brytit ut ena faktorn. Vi fortsätter faktoriseringen genom att skriva om uttrycket innanför parenteserna med konjugatregeln.
Vi ser att det stämmer att en faktor blev 3x-2. Den sista faktorn är 3x+2.
Skrivsättet p(a+3) betyder att vi ska sätta in a+3 på alla ställen där det står x. Vi gör det och förenklar.
Det som blir kvar efter förenklingen kan skrivas på faktorform med hjälp av konjugatregeln.
Ge ett exempel på ett polynom p(x) av grad två som har tre termer och som uppfyller att p(- 2)=15.
Eftersom polynomet ska vara av grad 2 och ha 3 termer måste vi ha en andragradsterm, en förstagradsterm och en konstantterm. Vi vet ännu inte om vi vill ha plus- eller minustecken mellan termerna eller vad koefficienterna kan vara. p(x)= x^2 x C Villkoret p(-2)=15 betyder att om vi sätter in -2 istället för x ska värdet bli 15. Vi kan börja med att se vad vi får om vi sätter in x=-2 samt plustecken mellan termerna. p(-2)=(-2)^2+(-2)+C Förenklar vi detta får vi följande. p(-2)=4+(-2)+C=2+C För att denna summa ska bli 15 måste vi sätta C till 13 eftersom p(-2)=2+13=15. Ett polynom som uppfyller villkoren är alltså p(x)= x^2 + x +13.