Logga in
| 13 sidor teori |
| 16 Uppgifter - Nivå 1 - 3 |
| Varje lektion är menad motsvara 1-2 lektioner i klassrummet. |
sätta derivatan lika med 0, dvs. genom att ställa upp ekvationen
I den här lektionen går vi igenom följande begrepp:
I en lokal maximipunkt som (a,f(a)) är funktionsvärdet större än funktionsvärdet i punkterna i närheten. Funktionsvärdet f(a) är ett lokalt maximivärde.
I en lokal minimipunkt som (b,f(b)) är funktionsvärdet mindre än funktionsvärdet i punkterna i närheten. Funktionsvärdet f(b) är ett lokalt minimivärde.
Lokal maximipunkt | |||
---|---|---|---|
x | a | ||
f′(x) | + | 0 | − |
f(x) | ↗ | max | ↘ |
Om f′(b)=0 och f′(x) har teckenväxlingen −0+ runt x=b, så har grafen till f en lokal minimipunkt i (b,f(b)).
Lokal minimipunkt | |||
---|---|---|---|
x | b | ||
f′(x) | − | 0 | + |
f(x) | ↘ | min | ↗ |
En punkt på en graf där lutningen är 0 och där funktionen är växande eller avtagande på båda sidor om den kallas terrasspunkt. Det gör att grafen får ett platåliknande utseende där.
Derivatan av en polynomfunktion är en annan polynomfunktion med 1 grad lägre. Detta innebär att derivatan av en n-gradspolynomfunktion är en (n−1)-gradspolynomfunktion. Beroende på hur många nollställe derivatan har, påverkas funktionens form. Använd följande applet för att utforska hur formen på en kubisk funktion hänger ihop med hur många rötter dess derivata — en kvadratisk funktion — har.
En teckentabell för funktionen f(x) ges i följande applet. Avgör om den givna punkten motsvarar ett lokalt maximipunkt, ett lokalt minimipunkt eller om det är en terrasspunkt.
Man kan bestämma lokala extrempunkter för en funktion, t.ex. f(x)=3x4−16x3+24x2, genom att avgöra i vilka punkter dess derivata är 0, och därefter undersöka extrempunkternas karaktär samt dess koordinater.
Man börjar med att derivera funktionen med lämpliga deriveringsregler.
Derivera funktion
D(axn)=a⋅nxn−1
VL/12=HL/12
Bryt ut x
Använd nollproduktmetoden
I det här fallet får man ut en lösning direkt, x=0, samt en andragradsekvation som kan lösas med pq-formeln.
Använd pq-formeln: p=−4,q=4
Beräkna kvot
−(−a)=a
Beräkna potens
Subtrahera term
Förenkla rot & termer
Lösningarna till ekvationen f′(x)=0 är alltså x=0 och en dubbelrot x=2. Detta är derivatans nollställen, så för dessa x-värden hittar man funktionens stationära punkter.
För att avgöra vilken typ av stationära punkter man har hittat kan man göra en teckentabell. Man börjar med att fylla i informationen från föregående steg, dvs. att derivatan är 0 när x är 0 och 2.
x | 0 | 2 | |||
---|---|---|---|---|---|
f′(x) | 0 | 0 | |||
f(x) | ↘ | Min | ↗ | Ter. | ↗ |
För att bestämma de stationära punkternas karaktär tar man reda på om f(x) är växande eller avtagande på intervallen mellan punkterna. Det gör man enklast genom att undersöka derivatans tecken på dessa intervall. Man väljer därför något x-värde på respektive intervall och sätter in det i derivatan f′(x). Här kan man t.ex. välja x-värdena −1, 1 och 3.
x | 12x3−48x2+48x | f′(x) | +/− |
---|---|---|---|
−1 | 12(−1)3−48(−1)2+48(−1) | −12 | − |
1 | 12⋅13−48⋅12+48⋅1 | 12 | + |
3 | 12⋅33−48⋅32+48⋅3 | 36 | + |
Nu kan man fylla i derivatans tecken på teckentabellens andra rad. Samtidigt kan man fylla i grafens utseende på tredje raden med hjälp av detta. En positiv derivata ger en växande funktion (↗) och en negativ derivata ger en avtagande funktion (↘).
x | 0 | 2 | |||
---|---|---|---|---|---|
f′(x) | − | 0 | + | 0 | + |
f(x) | ↘ | Min | ↗ | Ter. | ↗ |
I tabellen ser man att funktionen är avtagande till vänster om x=0 och växande till höger, vilket innebär att det finns en minimipunkt där. Kring den stationära punkten i x=2 är funktionen istället växande på båda sidor, så där finns en terrasspunkt.
x | 0 | 2 | |||
---|---|---|---|---|---|
f′(x) | − | 0 | + | 0 | + |
f(x) | ↘ | Min | ↗ | Ter. | ↗ |
Målet här är att hitta funktionens extrempunkter men eftersom terrasspunkter inte är extrempunkter kan man utesluta dem. Därför utesluts punken där x=2.
En punkt där funktionen går från att vara avtagande till att vara va¨xande motsvarar ett lokalt minimipunkt.
Omvänt, om funktionen går från att vara va¨xande till att vara avtagande, så har funktionen ett lokalt maximum i den punkten.
Slutligen kan terrasspunkter identifieras på ställen där funktionen inte ändrar sitt växande eller avtagande beteende, utan istället tillfälligt beter sig som en konstant funktion.
Bestäm derivatan av funktionen. Sätt den lika med 0 och lös den resulterande andragradsekvationen med hjälp av pq-formeln.
Derivera funktion
D(xn)=nxn−1
D(axn)=a⋅nxn−1
D(ax)=a
D(a)=0
VL/3=HL/3
Använd pq-formeln: p=−4,q=−5
Beräkna kvot
−(−a)=a
Beräkna potens
a−(−b)=a+b
Beräkna rot
Ange lösningar
De stationära punkternas koordinater är (−1,11) och (5,−97).
Hitta derivatans nollställen för den givna funktionen. Undersök derivatans tecken kring dessa punkter för att avgöra om funktionen är växande eller avtagande.
Derivera funktion
D(axn)=a⋅nxn−1
D(a)=0
Dela upp i faktorer
Bryt ut x
Använd nollproduktmetoden
(II): VL+12=HL+12
(II): VL/6=HL/6
x | 0 | 2 | |||
---|---|---|---|---|---|
h′(x) | 0 | 0 | |||
h(x) | ↘ | Min | ↗ | Ter. | ↗ |
Nu tar vi reda på derivatans tecken mellan dess nollställen. Vi väljer något x-värde på varje intervall och sätter in det i derivatan h′(x). Det spelar ingen roll vilket x-värde man väljer, så vi väljer x som ger enkla beräkningar.
x | 6x2−12x | h′(x) | Tecken |
---|---|---|---|
−1 | 6(−1)2−12(−1) | 18 | + |
1 | 6⋅12−12⋅1 | −6 | − |
10 | 6⋅102−12⋅10 | 480 | + |
Genom att fylla i derivatans tecken på den andra raden kan vi också avgöra grafens utseende.
x | 0 | 2 | |||
---|---|---|---|---|---|
h′(x) | + | 0 | − | 0 | + |
h(x) | ↗ | Max | ↘ | Min | ↗ |
Nu kan vi se att den vänstra extrempunkten är ett maximum och den högra är ett minimum.
x | 0 | 2 | |||
---|---|---|---|---|---|
h′(x) | + | 0 | − | 0 | + |
h(x) | ↗ | Max | ↘ | Min | ↗ |
Räknaren kan användas för att hitta extremvärden till olika typer av funktioner.
Man börjar med att skriva in den funktion som man söker extremvärdet för i räknaren. Det gör man genom att trycka på knappen Y= och fylla i funktionen på en av raderna Y1, Y2 osv. För att skriva x använder man knappen X,T,θ,n.
Efter att funktionen skrivits in på räknaren trycker man på GRAPH för att rita ut den.
Det är viktigt att alla extrempunkter syns i fönstret. Om de inte gör det går det att ändra inställningarna för koordinatsystemet.
För att bestämma extrempunkter trycker man först på CALC (2ND+TRACE) och väljer sedan minimum
eller maximum
beroende på om man söker en minimi- eller maximipunkt.
Kurvan visas nu igen, och för att räknaren ska kunna bestämma extrempunkten måste man ange tre punkter på kurvan.
Räknaren bestämmer nu närmevärden för extrempunktens koordinater och anger dem längst ner på skärmen.
För att hitta flera olika extrempunkter upprepar man proceduren.
Använd alternativet CALC
på en grafräknare.
Börja med att skriva in funktionen genom att trycka på Y= och skriva in funktionen.
Tryck på GRAPH för att rita upp funktionen. För att få en bättre vy, tryck på WINDOW och justera skärminställningarna.
Genom att titta på grafen är det tydligt att funktionen har tre extrempunkter — två lokala minimum och ett lokalt maximum. Varje extrempunkt måste hittas en i taget genom att noggrant välja vänster och höger gräns. Tryck på 2ND och sedan på TRACE för att öppna menyn CALC
. Välj det tredje alternativet, minimum
.
Det första minimumet verkar ligga mellan x=−3 och x=−2.
Efter att ha valt gränserna, ge ett gissningsvärde och tryck på ENTER.
Ett lokalt minimum finns ungefär vid (−2,25;−2,59). De andra extrempunkterna kan hittas på liknande sätt. Tänk på att för att hitta ett lokalt maximum ska det fjärde alternativet i menyn CALC
användas.
Funktionen har också ett maximum vid (−0,07;1,21) och ytterligare ett minimum vid (1,57;−0,58).
Funktionen h(x) ser möjligen lite klurig ut, men vi kan, som vanligt, bestämma de stationära punkterna med derivata och teckentabell. Vi börjar med att derivera funktionen.
Vi måste nu lösa ekvationen h'(x) = 0 för att hitta de x-värden där det finns stationära punkter.
Det finns alltså en stationär punkt i x = 0 och för att bestämma dess karaktär ställer vi upp en teckentabell.
x | 0 | ||
---|---|---|---|
h'(x) | 0 | ||
h(x) |
Vi beräknar derivatans värde för något x mindre än 0 och något större än 0, t.ex. x = -1 och x = 1.
x | e^x - e^(2x) | f'(x) | Tecken |
---|---|---|---|
-1 | e^(-1) - e^(2( -1)) | 0,23254... | + |
1 | e^1 - e^(2 * 1) | -4,67077... | - |
Derivatan är positiv före x = 0 och negativ efter, vilket innebär att funktionen växer fram till den stationära punkten och sedan avtar. Vi för in detta i teckentabellen.
x | 0 | ||
---|---|---|---|
h'(x) | + | 0 | - |
h(x) | ↗ | ↘ |
Att funktionen växer till vänster om x = 0 och avtar till höger betyder att det finns en maximipunkt där.
x | 0 | ||
---|---|---|---|
h'(x) | + | 0 | - |
h(x) | ↗ | Max | ↘ |
Nu behöver vi bara beräkna y-värdet för maxpunkten, och det gör vi genom att sätta in x = 0 i h(x).
Funktionen h(x) har alltså ett maximum i (0; 0,5).
För att kunna avgöra vilken sorts extrempunkter som finns i (-1, 2) och (0,0) måste vi först bestämma de okända konstanterna a och b i funktionen. Det finns 2 okända så vi måste ställa upp minst 2 ekvationer för att kunna lösa ut dem. En av dessa kan vi få av att funktionen går igenom punkten (-1, 2), vilket innebär att sambandet f(-1) = 2 måste gälla. Vi ställer upp den ekvationen.
Nu har vi ett samband mellan a och b, men behöver ytterligare ett för att kunna bestämma dem. Att funktionens graf går igenom origo, hjälper oss tyvärr inte eftersom f(0) = a* 0^3 + b* 0^2 = 0. Funktionen går alltså igenom origo oavsett vilka värden a och b har. Vi vet dock att de givna punkterna är extrempunkter, vilket innebär att derivatan för deras x-värden måste vara 0. Ekvationerna f'(-1) = 0 och f'(0) = 0 måste alltså gälla. Vi deriverar f(x) för att kunna använda detta.
Nu när vi har derivatan kan vi ställa upp ekvationen f'(-1) = 0.
På samma sätt som för f(x) ger inte f'(0)=0 någon ny information, men som tur är behöver vi inte det eftersom vi redan har två samband mellan a och b. Vi kan alltså ställa upp ett ekvationssystem.
Nu kan vi sätta in a och b i f'(x) för att bestämma derivatans funktion. f'(x) = a* 3x^2 + b * 2x = 4* 3x^2 + 6 * 2x = 12x^2 + 12x Vi vill bestämma extrempunkternas karaktär, så vi ställer upp en teckentabell.
x | -1 | 0 | |||
---|---|---|---|---|---|
f'(x) | 0 | 0 | |||
f(x) |
Vi behöver nu derivatans värde i en punkt till vänster om extrempunkterna, en till höger och en mellan dem. Vi väljer t.ex. x = -2, x = -0,5 och x = 1 och sätter in i f'(x).
x | 12x^2 + 12x | f'(x) | Tecken |
---|---|---|---|
-2 | 12( -2)^2 + 12( -2) | 24 | + |
-0,5 | 12( -0,5)^2 + 12( -0,5) | -3 | - |
1 | 12 * 1^2 + 12 * 1 | 24 | + |
Derivatan är först positiv, sedan negativ och sedan positiv igen. Vi för in detta i teckentabellen
x | -1 | 0 | |||
---|---|---|---|---|---|
f'(x) | + | 0 | - | 0 | + |
f(x) | ↗ | ↘ | ↗ |
Grafen är alltså växande fram till x = -1 för att sedan blir avtagande mellan de två punkterna och till sist börja växa igen efter x = 0. Det innebär att det finns ett maximum vid x = -1 och ett minimum vid x = 0.
x | -1 | 0 | |||
---|---|---|---|---|---|
f'(x) | + | 0 | - | 0 | + |
f(x) | ↗ | Max | ↘ | Min | ↗ |
Det finns alltså ett maximum i punkten (-1, 2) och ett minimum i punkten (0,0).
En generell andragradsfunktion skrivs f(x)=ax^2+bx+c, där a och b är koefficienter till variabeltermerna och c är en konstant. För att funktionen ska ha precis ett min eller max måste derivatan f'(x) vara lika med 0 i endast ett x-värde och dessutom måste den byta tecken där. Vi börjar därför med att derivera funktionen.
Eftersom a och b är konstanter är f'(x)=2ax+b en rät linje. Räta linjer skär x-axeln i precis en punkt och den byter tecken där, t.ex. som i koordinatsystemet. Detta betyder att derivatan har ett nollställe och att den byter tecken där vilket innebär att funktionen har en extrempunkt för det x-värdet.
Om a=0 blir f'(x) horisontell och har visserligen inga nollställen, men då försvinner x^2-termen och f(x) blir ingen andragradsfunktion. Därför är detta fall inte intressant.