Logga in
| | 5 sidor teori |
| | 11 Uppgifter - Nivå 1 - 3 |
| | Varje lektion är menad motsvara 1-2 lektioner i klassrummet. |
Om ett polynom är skrivet på faktorform kan dess nollställen bestämmas med nollproduktmetoden. Exempelvis har funktionen p(x)=(x-5)(x-2) nollställena x=5 och x=2 eftersom de löser ekvationen (x-5)(x-2)=0. Det här gäller även åt andra hållet — om man känner till ett nollställe, t.ex. x = 5, vet man att (x - 5) är en faktor i polynomet. Nollställen:& & x&= 2 & &och & x&= 5 Faktorer:& & (x&- 2) & &och & (x&- 5) Sambandet gäller för alla polynom och kallas faktorsatsen. Den kan formuleras på följande sätt.
Om p(a)=0 är (x-a) en faktor i polynomet p(x).
En följd av detta är att om x=a är ett nollställe till p(x) kan polynomet skrivas som produkten p(x)=(x-a)q(x),
där q(x) är ett annat polynom.Faktorisera polynomet p(x)=x^3+6x^2-16x.
Olika polynomekvationer har olika antal rötter. T.ex. har ekvationen x + 5 = 0 en lösning medan x^2 - 1 = 0 har två. Med hjälp av följande sats är det möjligt att bestämma antalet rötter utan att faktiskt lösa ekvationen.
Antalet komplexa rötter till en polynomekvation är lika med gradtalet.
Sambandet kan motiveras med hjälp av algebrans fundamentalsats som säger att ett polynom p(x) av åtminstone grad 1 har minst ett komplext nollställe. Om man känner till ett sådant nollställe x=a_1 kan faktorsatsen användas för att skriva p(x) som produkten p(x) = (x-a_1)q_1(x), för något polynom q_1(x). Nu har man brutit ut en faktor av grad 1, alltså måste gradtalet av q_1(x) vara 1 mindre än för p(x). Så länge gradtalet av q-polynomet är minst 1 kan man bryta ut ytterligare faktorer: p(x) = (x-a_1)(x-a_2)q_2(x). Uppdelningen fortsätter tills q-polynomet är av grad 0, alltså en konstant man kan kalla q_n. För ett polynom p(x) av gradtal n får man till slut en produkt med n + 1 faktorer: p(x) = (x-a_1)(x-a_2)...(x-a_n)q_n. Eftersom det finns n faktorer med termen x som alla motsvarar en komplex rot måste p(x) ha n komplexa rötter.
En alert läsare kanske undrar hur man förklarar ekvationer som t.ex. x^2 = 0. Gradtalet är 2, men här finns väl ingen annan rot än 0? Nej, det stämmer — men polynomet x^2 kan faktoriseras till (x-0)(x-0). Faktorsatsen gör en koppling mellan polynomets faktorer och nollställen, så eftersom faktorn (x-0) förekommer två gånger kan man säga att nollstället 0 förekommer två gånger. x=0 kallas då en dubbelrot, eller en rot med multiplicitet 2.
Eftersom x = a är ett nollställe till polynomet p(x) kan man enligt faktorsatsen bryta ut (x - a):
p(x) = (x - a)q(x),
där q(x) är ett polynom av 1 grad lägre än p(x). För exemplet är x = 3 ett nollställe till tredjegradspolynomet. Alltså kan man ställa upp
p(x) = (x - 3)q(x), där q(x) är ett polynom av grad 2.
Nu ersätter man q(x) i uttrycket för p(x) med en allmän form av polynomet. Eftersom q(x) har graden 2 i exemplet kan man ersätta det med det generella uttrycket för ett andragradspolynom, ax^2+bx+c. Vid insättning får man då p(x) = (x-3)(ax^2+bx+c).
Multiplicera parenteser
Multiplicera faktorer
Omarrangera termer
Dela upp i faktorer
Bryt ut x^2
Bryt ut x
(I): VL+3=HL+3
(II): b= 6
(II): Multiplicera faktorer
(II): VL+18=HL+18
(III): .VL /(-3).=.HL /(-3).
Nu kvarstår det att sätta in koefficienterna i det faktoriserade uttrycket. För exemplet är det p(x) = (x - 3)(ax^2+bx+c). Det gäller att a=1, b=6 och c=13. Vid insättning får man då p(x) = (x-3)(x^2+6x+13) vilket är en faktorisering av det ursprungliga uttrycket för p(x).
Enligt faktorsatsen är (x-a) en faktor till p(x) om x=a är ett nollställe. Notera att (x+4)=(x-(-4)), så nollstället a motsvaras i vårt fall av -4. Vi kontrollerar att -4 faktiskt är ett nollställe till p(x) genom att sätta in x=-4 i polynomet.
Vi har visat att p(-4)=0 och då är (x+4) är en faktor i p(x).
Vilket tredjegradspolynom p(x) beskriver kurvan?
Vi får mycket information om polynomet från dess nollställen, eftersom varje nollställe, enligt faktorsatsen, ger en faktor i polynomet.
Vi läser av nollställena i figuren: x=-1, x=0, x=3. Det innebär att polynomet har faktorerna x+1, x och x-3. Produkten ger ett tredjegradspolynom, (x+1)x(x-3). Vi måste också ta hänsyn till att grafen går genom punkten (1,12). Det kan inte finnas någon mer faktor med x i, men uttrycket kan multipliceras med en konstant k. Alla tredjegradspolynom med nollställen -1, 0 och 3 kan skrivas på formen p(x)=k(x+1)x(x-3). Värdet på k bestäms av att p(1)=12.
För att grafen ska gå genom punkten (1,12) måste alltså värdet på k vara -3. Polynomet är p(x) = -3(x+1)x(x-3). Vi multiplicerar slutligen ihop faktorerna och skriver polynomet på allmän form.
Vi börjar med att bestämma k och med hjälp av det värdet kan vi beräkna övriga rötter.
Vi vet att x=-1 är en rot till ekvationen. Det betyder att om vi sätter in det x-värdet kan vi bestämma värdet på k.
Eftersom vi nu känner till värdet på k kan vi sätta in det i vår ekvation: x^3-5x^2+8x+14 = 0.
Figuren visar grafen till polynomet p(x)=x^3+3x^2+4x+12.
Polynomet har en faktor (x-a) om x=a är ett nollställe.
I grafen ser vi att x=-3 är ett nollställe, så a=-3. Faktorn är alltså (x-(-3))=(x+3). Något annat nollställe kan vi inte läsa av i figuren. Eftersom grafen inte korsar x-axeln i någon annan punkt finns inget annat reellt värde på a sådant att (x-a) är en faktor.
Eftersom (x+3) är en faktor i tredjegradspolynomet p(x) gäller det att
p(x) = (x+3)q(x),
för något andragradspolynom q(x). Vi ansätter q(x)=ax^2+bx+c och bestämmer konstanterna a, b och c genom att jämföra uttrycket vi får från multiplikationen (x+3)q(x) med uttrycket för p(x) som är givet i uppgiften.
Detta ska vara lika med p(x), dvs.
Koefficienterna för termerna med olika potens av x måste stämma överens, det ger oss ett ekvationssystem. a=1 b+3a=3 c+3b=4 3c=12
Faktorn q(x)=ax^2+bx+c blir med dessa värden insatta q(x)=x^2+4. Någon x-term finns inte med eftersom b=0. Vi har härmed visat att faktoriseringen av p(x) i reella polynom är p(x) = (x+3)(x^2+4). Notera att andragradspolynomet inte har några reella nollställen och därmed inte kan faktoriseras utan att blanda in imaginära tal. Detta konstaterade vi i föregående deluppgift när vi observerade att grafen endast skär x-axeln i en punkt.