Logga in
| 8 sidor teori |
| 19 Uppgifter - Nivå 1 - 3 |
| Varje lektion är menad motsvara 1-2 lektioner i klassrummet. |
Några vanliga sätt att representera funktioner är funktionsuttryck (formler), värdetabeller och grafer. Vad man använder beror på vilka egenskaper hos funktionen man är intresserad av.
I den här lektionen går vi igenom följande begrepp:
addera 3 till x-värdet.
En graf är ett sätt att beskriva en funktion i ett koordinatsystem. Grafen byggs upp av en mängd punkter som illustrerar funktionen. Klicka på vilken punkt som helst på grafen för att se dess koordinater.
En värdetabell är ett diagram som hjälper till att organisera och visualisera information. Den används ofta för att visa relationen mellan två variabler.
x | y |
---|---|
0 | 0 |
1 | 3 |
2 | 6 |
3 | 9 |
4 | 12 |
5 | 15 |
2y-värdet
6.Detta representeras vanligtvis med notation (2,6).
Precis som när man ritar en graf på räknaren börjar man med att trycka på Y= och skriva in funktionsuttrycket.
Därefter trycker man på TABLE (2ND+GRAPH). Då genereras automatiskt en värdetabell för några olika x-värden. Har man skrivit in ett annat funktionsuttryck på Y2 kommer y-värdena för den funktionen att visas i kolumnen längst till höger.
Om man vill ändra de x-värden som syns i tabellen trycker man på TBLSET (2ND+WINDOW). Där kan man ange vilket x-värde tabellen ska börja på (TblStart) och hur stort avståndet ska vara mellan värdena (ΔTbl). Avståndet anger skillnaden mellan varje x-värde.
Genom att trycka på TABLE igen uppdateras tabellen.
Exempelgraf:
Välj några positiva och negativa x-värden och använd dem för att utvärdera den givna funktionen.
För att göra en värdetabell sätter vi in några valfria x-värden och beräknar motsvarande funktionsvärden. För att inte missa intressant information väljer vi några negativa och några positiva x-värden.
x | x2−1 | y | Punkt |
---|---|---|---|
−2 | (−2)2−1 | 3 | (−2,3) |
−1 | (−1)2−1 | 0 | (−1,0) |
0 | 02−1 | −1 | (0,−1) |
1 | 12−1 | 0 | (1,0) |
2 | 22−1 | 3 | (2,3) |
Nu ritar vi upp ett koordinatsystem och prickar in punkterna vi tog fram i tabellen.
Till sist sammanbinder vi punkterna med en kurva.
För att bestämma en funktion utifrån en graf måste man först veta vilken typ av funktion det är. I koordinatsystemet har grafen till en exponentialfunktion ritats.
Det finns två okända konstanter och därför behövs två olika punkter för att bestämma dessa värden.
Grafen går exempelvis igenom (1,1), och (2,3).
(I): Förenkla potens
(I): VL/a=HL/a
(I): Omarrangera ekvation
(II): C=a1
(II): Multiplicera faktorer
(II): Förenkla kvot
(II): Omarrangera ekvation
(I): a=3
Vilken andragradsfunktion beskriver grafen?
Använd den allmänna formeln för en andragradsekvation. Analysera den givna grafen och hitta y-skärningspunkten och koordinaterna för vertexen.
Beräkna potens & produkt
(I): VL⋅(−3)=HL⋅(−3)
(I): Addera (II)
(I): Förenkla termer
(I): VL+8=HL+8
(I): VL/24=HL/24
(II): a=−0,5
(II): a(−b)=−a⋅b
(II): Förenkla termer
(II): VL+14=HL+14
(II): VL/6=HL/6
Betrakta följande graf.
Grafen ser onekligen ut att vara linjär, men vi vet inte hur stor del av den vi faktiskt ser. Det skulle kunna vara mellan x-värdena -0,1 och 0,1 eller mellan -1 000 och 1 000. Vi har heller ingen aning om hur mycket vi kan behöva zooma in eller ut för att se hur grafen beter sig.
I just det här fallet ser vi bara en liten del. Grafen nedan är samma som ovan, men ritad i ett större fönster. Nu ser vi att det inte är en rät linje.
Man ska alltså vara försiktig med att dra generella slutsatser om en funktion om man enbart ser en graf. Fönstret som den är ritad i är ju begränsat och utan funktionsuttrycket vet vi inte hur den beter sig på andra intervall.
Jack har antagligen dragit en slutsats genom att enbart titta på grafen, medan Rose är medveten om att man inte ser hela. Jack kan ha rätt, men det är inte säkert.
För funktionen f gäller att f(x)=−0,5x2+bx−2.
Bestäm för vilka värden på b som f endast har ett nollställe.
I figuren nedan ser du graferna till funktionen f för några olika värden på b. Grafernas maximipunkter är markerade. Då b varierar följer maximipunkterna grafen till en ny andragradsfunktion g, se figur.
Bestäm andragradsfunktionen g.
Ett nollställe är ett x-värde där funktionsvärdet är 0. För att hitta dem löser man ekvationen f(x)=0. Vi ställer upp funktionen och använder pq-formeln.
Om funktionen endast ska ha ett nollställe ska denna ekvationen endast ha en lösning. Det har den när diskriminanten är 0. Vi undersöker för vilka b det sker.
Funktionen har ett endast ett nollställe om b=-2 eller b=2.
Oavsett hur andragradskurvan ser ut kommer maximipunkten ligga på samma x-värde som symmetrilinjen. Vi bestämmer symmetrilinjen för f(x). Det gör vi genom att ställa upp f(x)=0 och använda pq-formeln. Det gjorde vi i förra deluppgiften och fick då
x=--2b/2±sqrt((- 2b/2)^2-4).
Symmetrilinjen ges av den första termen.
Oavsett vilket b man väljer kommer symmetrilinjen att vara x=b. Exempelvis blir symmetrilinjen x_s=2 om b=2 och x_s=-1 om b=-1. Om vi sätter in x=b i f(x) får vi reda på vad maximipunkternas y-värde är för ett generellt b.
Funktionsvärdena för maximipunkterna varierar alltså med b enligt 0,5b^2-2. Och det är ju precis det som g ska beskriva: g(b)=0,5b^2-2. I f är b en konstant medan den i g är en variabel. Det betyder att f(b) är värdet på f när x=b. Vi kan därför byta ut b mot x, vilket ger g(x)=0,5x^2-2.
Vi vet att alla maxpunkter på f(x) kommer att vara punkter som ligger på g(x). Om vi kan hitta tre olika maxmimipunkter för f(x) kan vi använda dem för att bestämma g(x). I förra deluppgiften beräknade vi att f(x) har ett nollställe om b=± 2. Det måste betyda att f(x) precis nuddar x-axeln, dvs. maximivärdet är 0.
Vi hittar dessa punkter genom att lösa ekvationerna f(x)=0 för b=-2 och b=2. Vi börjar med b=-2.
Maximipunkten är alltså (-2,0) när b=-2. Det betyder att denna punkt ligger på g(x). Om man gör motsvarande beräkningar för b=2 får man maximipunkten (2,0). Nu behöver vi bara en punkt till. Titta på den funktion med den lägsta maximipunkten.
Där ligger maximipunkten punkten på y-axeln dvs. när x=0. Vi sätter in det för att beräkna y.
Den minsta maximipunkten är alltså (0,- 2). Det betyder att g(x) skär y-axeln i y=-2 så dess konstantterm måste vara -2: g(x)=ax^2+cx-2. För att bestämma konstanterna a och c använder vi punkterna (-2,0) och (2,0) för att ta fram ett ekvationssystem: a(-2)^2+c(-2)-2=0 a*2^2+c*2-2=0. Vi löser det med additionsmetoden.
a är alltså 0,5 och c är 0. Det ger g(x)=0,5x^2-2.