Logga in
| 4 sidor teori |
| 14 Uppgifter - Nivå 1 - 3 |
| Varje lektion är menad motsvara 1-2 lektioner i klassrummet. |
Lutningen i en punkt har så stor användning inom matematiken att det fått ett eget namn: derivata. Derivatan för en funktion i en viss punkt är k-värdet för den tangent som kan ritas genom den punkten. För en rät linje är derivatan samma i alla punkter eftersom lutningen är konstant, men om funktionens lutning varierar kommer även derivatan att göra det.
Detta betyder att derivatan är
Ju brantare kurvan är desto större blir värdet för derivatan, med positiva värden för positiva lutningar och negativa värden för negativa lutningar.
I figuren visas grafen till funktionen f(x).
Derivatan i punkten där x=−5 är positiv. Fyll i derivatans tecken för de givna x-värdena i tabellen.
x | Derivatans tecken |
---|---|
−5 | + |
−2.5 | |
0 | |
3 | |
6 |
Vi tittar på punkterna från vänster till höger.
Punkten där x=−2.5 är ett lokalt maximum där grafen varken lutar uppåt eller nedåt. Det innebär att derivatan är 0 där, dvs. att f′(−2.5)=0. För x=0 är lutningen negativ, och då är även derivatan negativ.
x | Derivatans tecken |
---|---|
−5 | + |
−2.5 | 0 |
0 | − |
3 | |
6 |
Vi tittar på de två sista punkterna. För x=3 lutar grafen uppåt, så f′(3) är positiv, och för x=6 lutar grafen nedåt. Därför är f′(6) negativ.
x | Derivatans tecken |
---|---|
−5 | + |
−2.5 | 0 |
0 | − |
3 | + |
6 | − |
Ett sätt att uppskatta derivatan i en graf är att rita en tangent genom den punkt man är intresserad av och bestämma linjens lutning. Denna metod kan exempelvis användas för att uppskatta värdet av f′(−2) med hjälp av figuren.
Börja med att rita en tangent och bestäm dess lutning i tangeringspunkten. I exemplet är det f′(−2) som ska bestämmas, dvs. derivatan där x=−2.
Grafen till funktionen f(x) har ritats ut tillsammans med två tangenter.
Derivatans värde är grafens lutning i den punkten, så f′(−4) är lutningen när x=−4. Det finns dock redan en tangent i tangeringspunkten (−4,4), så vi behöver inte rita ut något.
För att bestämma tangentens lutning behöver vi två punkter på den. Vi känner redan till en, och tangenten går genom flera andra punkter. Vi väljer (−1,−2).
För f′(0) tittar vi på grafen när x=0. Det finns ingen tangent utritad för det x-värdet, men punkten (0,0) är ett lokalt minimum där kurvans lutning är lika med 0. I det här fallet kan man också se x-axeln som tangenten.
Derivatan när x=0 är alltså 0, dvs. f′(0)=0.
Vid x=2 finns det en tangent utritad till grafen. För varje steg framåt går den 1 steg uppåt. Det betyder att tangentens lutning är 1.
Derivatan blir därför f′(2)=1.
f(x) är en polynomfunktion av grad 2 där f(4)=4,f(6)=4 och f′(3)=4.
Polynomfunktionen är en andragradsfunktion. Vi ska lösa ekvationen f'(x) = 0, dvs. ta reda på för vilket eller vilka x som derivatan är 0. Det är den där kurvan har sin extrempunkt, och eftersom andragradsfunktioner är symmetriska runt denna innebär det att punkter på grafen som ligger på samma y-värde befinner sig lika långt ifrån symmetrilinjen. Likheterna f(4) = 4 och f(6) = 4
ger oss två punkter på grafen med samma y-värde: (4,4) och (6,4). De ligger alltså lika långt ifrån symmetrilinjen, dvs. den ligger mittemellan dem.
Symmetrilinjen går alltid igenom kurvans extrempunkt, så funktionen har alltså en extrempunkt i x=5 vilket innebär att derivatan är noll här. Lösningen till ekvationen f'(x)=0 är x=5.
Att vi ska ta reda på f'(7) innebär att vi ska bestämma derivatan där x=7. Vi vet att f'(3) = 4, dvs. att derivatan i x=3 är 4 vilket betyder att tangentens lutning i den punkten är 4. Vi skissar situationen för ett exempel på en andragradskurva.
Eftersom x=3 och x=7 båda ligger lika långt ifrån symmetrilinjen, 2 steg, betyder det att punkterna på grafen vid dessa x-värden ligger på samma y-värde. Om andragradskurvan ökar till vänster om symmetrilinjen kommer den avta till höger om den vilket vi inser om vi ritar tangenten där x=7.
På grund av symmetrin i andragradskurvan kommer den avta med lika mycket som kurvan växer i x=3, dvs. om f'(3)= 4 så måste f'(7)= - 4.
Vi börjar med att förklara hur Arvid kan ha tänkt. Att ekvationen f(x)=0 har en lösning skulle innebära att funktionens graf skär x-axeln. Vidare innebär f'(x)>0 att derivatan alltid är positiv, dvs. att funktionen är konstant växande som för följande linjära funktion.
Men om vi kan ge ett exempel på en funktion som är konstant växande och som aldrig skär x-axeln har vi visat att Arvids påstående inte stämmer. Och det kan vi, exponentialfunktionen nedan är ett sådant exempel.
Vi ser att grafen är konstant växande och att funktionsvärdet kommer nära, men aldrig blir, 0. Grafen skär alltså aldrig x-axeln, vilket motbevisar Arvids påstående.