| {{ 'ml-lesson-number-slides' | message : article.intro.bblockCount }} |
| {{ 'ml-lesson-number-exercises' | message : article.intro.exerciseCount }} |
| {{ 'ml-lesson-time-estimation' | message }} |
Eftersom en linje fortsätter i oändlighet kommer den nå hur höga värden som helst. Det finns alltså inget maximum. Men om funktionen bara är definierad över ett visst intervall, dvs. om definitionsmängden är ett slutet intervall, måste det finnas ett maximum. Definitionsmängden kan t.ex. vara −5≤x≤5.
En linje ändrar inte riktning, så om den lutar uppåt, som i det här fallet, måste punkten längst till höger ligga högst upp. En linje som lutar nedåt har istället sin högsta punkt längst till vänster. Därför behöver man bara undersöka definitionsmängdens ändar, dvs. x=−5 och x=5, när man letar efter maximum. Utan att rita upp grafen kan man alltså göra insättningarna
x | y | x+2y+2 | f(x,y) |
---|---|---|---|
0 | 0 | 0+2⋅0+2 | 2 |
0 | 1 | 0+2⋅1+2 | 4 |
1 | 0 | 1+2⋅0+2 | 3 |
1 | 1 | 1+2⋅1+2 | 5 |
För att markera dessa punkter krävs en tredimensionell bild. Varje par av (x,y) är en punkt i ett vanligt koordinatsystem, och därifrån markeras funktionsvärdet som en höjd ovanför xy-planet. När alla dessa punkter sedan markeras bildas inte längre en kurva eller linje, utan en yta.
På samma sätt som funktionen f(x)=x+2 beskriver en linje på ett plan, beskriver alltså funktionen f(x,y)=x+2y+2 ett plan i ett rum. Samma sak gäller för alla funktioner på formen f(x,y)=ax+by+c, där a,b och c är konstanta värden.
Detta är helt analogt med de räta linjerna. Där skulle man gå så långt som möjligt för att nå så högt som möjligt, vilket leder till en ändpunkt. Samma sak gäller här. Någon riktning längs planet är den brantaste, och genom att gå så långt som möjligt i den riktningen når man den högsta punkten. Förutsatt att planet har raka kanter kommer den punkten alltid hamna i ett hörn.